Gå till huvudinnehåll

”Min arbetsgivare räddade livet på mig”

– Chefer borde ta sina misstankar om anställdas alkoholproblem på allvar och våga ta upp frågan. Jag hade kunnat få hjälp mycket tidigare om mina chefer vågat agera på sin oro.

Ulrika Skogland är yrkesarbetande ensamstående trebarnsmamma – och nykter sedan drygt åtta år.

Hon dolde sitt drickande i många år, även under småbarnstiden, tills hon fick hjälp via sin arbetsgivare.

– Det räddade mitt liv, säger hon utan minsta tvekan.

Ulrika har sina rötter i Norrbotten med alkoholproblem på flera håll i släkten. Även pappan var alkoholberoende, numera nykter. Själv började hon inte dricka förrän i 18 -årsåldern när hon flyttade till Östersund för högskolestudier, men säger:

– Jag kände mig hemma direkt när jag hittade alkoholen. Drickandet löste alla mina problem med ensamhet och att inte riktigt passa in. Men jag tänkte förstås inte bli som min pappa.

Efter några år flyttade hon vidare till Stockholm och njöt av anonymiteten och avsaknaden av social kontroll.

– Jag kunde vara den jag ville och ingen höjde på ögonbrynen om jag gick ut och drack öl en måndag.

Drack varje dag

Hon jobbade inom resenäringen och påpekar att det är en bransch som är tolerant när det kommer till alkohol – ändå hände det att hon blev för full på fester och att kolleger reagerade. Efter en semester på Kreta bestämde hon sig plötsligt för att flytta dit. Många år senare beskriver hon det som en geografisk flykt, men då var det bara härligt att få möjlighet att leva ett ständigt semesterliv. En destruktiv relation med en grekisk man, som visade sig vara beroende av alkohol och andra droger, tog slut och det blev ett dramatiskt uppbrott för Ulrika som fick återvända till Sverige med poliseskort.

Nu hade hon hunnit bli 27 år, fick ett bra jobb på ett bemanningsföretag – och drack varje dag. Ulrika var duktig, vann säljtävlingar, avancerade och fick mer ansvar, även för personal. Nu träffade hon också mannen som hon kände att hon ville ha barn med. I efterhand är det lätt att se att hon som barn inte haft tillräckligt goda vuxna förebilder omkring sig.

Numera är Ulrika tydlig med vilken hjälp hon behöver. ”Det är ärlighet som gäller, missbruk handlar bara om oärlighet”, säger hon.

Högpresterande på jobbet

Ulrika fick snabbt tre barn, varav ett tvillingpar. Under den här tiden drack hon mindre, men missbruket upphörde inte. När barnen var tre och fem skilde hon sig, fick ensam vårdnad, och skötte allt på egen hand.

På jobbet var hon högpresterande och när hon blev alldeles för berusad på firmafester hade hon en klar strategi:

– Jag tog initiativ direkt och ringde själv upp chefen innan någon annan hann agera. Jag bad om ursäkt, skyllde till exempel på viktnedgång i kombination med mycket jobb, och fick det alltid att fungera. Ingen fick ihop bilden av mig som så duktig med någon som hade alkohol­problem.

Nu började Ulrika ändå känna att ”upptäckten” kom närmare och närmare.

– Jag var förstås livrädd att det skulle hända något som gjorde att jag förlorade barnen. Jag drevs hela tiden av väldigt mycket rädsla och ångest.

Ett försök att själv söka hjälp rann ut i sanden när terapeuten berättade om sin skyldighet att rapportera ifall Ulrika, med ensam vårdnad om tre barn, skulle börja dricka igen.

– Vad som än hände ville jag hålla jobbet utanför.

En fot kvar i arbetslivet

Tvärtemot vad hon tänkte då blev det just hjälpen via hennes arbetsgivare som blev den helt avgörande vändningen. Det var efter en informationsinsats om alkohol och droger på arbetsplatsen som Ulrika stannade kvar och bad att få ett samtal med kursledaren och sade ärligt och direkt:

– Jag tror inte att någon i min arbetsgrupp har några problem, däremot vet jag att jag själv är alkoholist.

Nu gick det fort. Ulrika fick hjälp genom ett öppenvårdsprogram och fortsatte jobba på halvtid.

Det var en tuff tid, men jag fick mycket stöd av min chef och jag fick stor hjälp av att gå på AA -möten.

– Det var en tuff tid, men jag fick mycket stöd av min chef och jag fick stor hjälp av att gå på AA-möten. Inte så mycket för att känna igen mig i alla andras berättelser, utan för att faktiskt få se att det gick att ta sig ur missbruket – och få anonym support på vägen.

Under den här perioden fick Ulrika också veta att hennes son är autistisk och även de andra två har särskilda behov som kräver extra insatser av henne som förälder.

– Jag hade aldrig klarat av allt det här om jag fortsatt dricka. Att vara aktiv alkoholist är att inte ha något riktigt liv. Man rör sig bara mellan hållplatser där man antingen kan dricka eller inte dricka.

Hon berättar att hon fått kämpa med sina prestationskrav.

– Jag tränar mycket, men det där med prestationshetsen har jag inte riktigt löst ännu. Jag försöker att inte ha för stora krav på mig själv och att vara tacksam för att jag kan leva ett annat liv nu, att fokusera på det som är positivt.

Träning är en viktig del av Ulrikas nya liv som nykter. Hon försöker att inte ha för stora krav på sig själv, men säger att hon inte riktigt kommit tillrätta med sin egen prestationshets ännu.

Dricka igen – inget alternativ

För en tid sedan bröt Ulrika upp från ytterligare en rela­tion – nu med stora praktiska följder som flytt och husförsäljning.

– Det var enormt påfrestande, men att börja dricka igen var aldrig ett alternativ. Jag har lärt mig att bli mycket tydligare med vilken hjälp jag behöver. Nu säger jag till om jag behöver avlastning med barnen eller hjälp med något konkret praktiskt. Någonting väldigt positivt min nykterhet har fört med sig är att ärlighet har blivit en grundsten för mig, missbruk handlar bara om oärlighet.

Med tiden har hon blivit mer sparsam med att berätta om sina erfarenheter. Det handlar både om att hon är mer rädd om sig själv, samt om att det inte är relevant i alla sammanhang.

– Och så är det förstås så enkelt att jag skäms över att jag druckit samtidigt som jag haft små barn. Det är inget jag är stolt över. Men där alkoholen tidigare tog stor plats finns nu en närvarande mamma. Rent praktiskt tycker barnen att det är toppen att jag alltid kan hämta dem, även sent på kvällarna, och de skäms aldrig över att jag inte dricker utan tycker att det är rätt coolt.

– På många sätt lever jag ett mer krävande liv nu, men jag är dock inte säker på att jag ens levt idag om jag fortsatt dricka som jag gjorde.

Lättnad i kombination med en starkare självkänsla, är vad hon känner idag. Och hon har inga hemligheter.

– Jag är någon att lita på.

Arikeln kommer från Alkoholrapporten 2019

Du kan läsa fler artiklar eller beställa rapporten här.