Gå till huvudinnehåll

”Folk är beredda att dö för att få dricka sin alkohol”

Vi behöver hitta ett sätt att prata om alkohol, alkoholism och missbruk i Sverige. Vi har inte tagit tag i de problem som alkoholen för med sig. Det säger Alexander Salzberger, skådespelare och författare som vuxit upp med två alkoholistföräldrar och själv missbrukat alkohol.

Alexanders mamma och styvfar var alkoholister. Sin biologiska pappa träffade han inte förrän han var 25 år gammal.

Han får sin första öl av styvfadern när han är elva år gammal, styvfadern coachar honom så att han ska lära sig att dricka som en man: "En riktig man kan dricka en flaska whiskey och stå på fötterna", säger han. Alexander dricker alkohol hemma, röker på med kompisarna och börjar ta andra droger. Alkoholen och drogerna fungerar som en flykt, ett sätt att om inte stänga av verkligheten så i alla fall trycka på paus en stund.

Alexander Salzberger är aktuell i flera pjäser på Dramaten och har precis skrivit klart en föreställning som kommer sättas upp på Stockholms stadsteater 2019. 

Destruktiviteten och missbruket fortsätter samtidigt som han byter Vällingby mot innerstaden och fotbollsplanen mot scenen. Han beskriver det själv som att han, från tonåren, höll på med två parallella processer. En som gick ut på att läka såren från uppväxten och komma till rätta i en ny miljö; och en som gick ut på att kopiera det beteende han vuxit upp med:

 Jag har levt destruktivt väldigt länge och torskade dit på det jag försökte revoltera mot.

Jag kände att jag höll på att dö.

Från 15 års ålder visste Alexander att han inte borde dricka. Under tonåren fick han ofta minnesluckor av alkohol och märkte att han drack på ett annorlunda sätt än vännerna men det tog tid innan han var beredd att sluta.

 Jag belönade mig själv med alkohol för att jag hade varit duktig. Jag hade gjort en huvudroll eller spelat in en TV-serie, och då förtjänade jag att dricka. Jag såg alkohol som en del av min identitet. Ett liv utan alkohol var för mig inte ett liv. Jag var beredd att fucka upp alla mina relationer. Jag var beredd att köra på fyllan för jag måste få dricka. Där och då kändes det ändå som att jag hade någon sorts kontroll. Jag kunde också peka på det andra. Att jag hade gjort en klassresa, tillskansat mig kulturellt kapital, pengar och hade "lyckats".

Till slut kommer en punkt där Alexander inte längre kunde blunda för sina problem. Det han tidigare upplevde som en motiverad kontrollförlust hade gått över till regelrätta självmordsförsök.

 Jag kände att jag höll på att dö. Det var inte så att jag drack mig dyngrak varje gång utan kanske var tionde. Först tänkte jag att jag kunde lära mig kontrollera det så att jag inte skulle behöva sluta dricka helt. För jag tyckte det var orättvist. Varför skulle inte jag få dricka? Jag älskade ju att dricka. Varför skulle just jag ha två alkisföräldrar och de här generna? Det hade ju inte jag valt.

Nu är han nykter och upplever han att han har kommit tillrätta.

 Jag har frigjort mig från ett visst bagage. Jag känner inte att uppväxten präglar mig eller att det gör ont när jag tänker på det. Jag känner snarare en sorg och kan analysera uppväxten och identifiera det lilla barnets känslor, de verkliga känslorna innan flyktbeteendet började. På ett sätt är det världens bästa facit på hur jag inte vill vara som pappa. Det är nog därför det blev viktigt för mig att välja bort alkohol inom familjen. Alkohol har alltid varit synonymt med oro för mig. Både som passiv och aktiv drickande. När jag tog bort alkohol från ekvationen så blev allt väldigt mycket lugnare, säger Alexander.

Under barndomen såg han inte sin uppväxt som något annorlunda. Det är först när han lämnar hemmet som han inser att hans uppväxt kanske inte var som alla andras.

 Jag tror det var först i 18 års åldern. Jag kom in på scenskolan. Flyttade från förorten till innerstaden. Kom in i någon sorts kulturell medelklass och träffade en skarp och analytisk tjej som hade det relativt gott ställt. Under förälskelsefasen öppnade jag upp mig. Jag berättade om min uppväxt och såg hur hon blev helt chockerad. Det var först då jag förstod att det jag varit med om inte var normalt.

Även om han känner att han kommit till ro och läkt många av de sår som uppstod så har det inte varit en enkel resa.

 Det är klart att uppväxten har påverkat mig. Jag växte upp utan att veta vad självkänsla, trygghet och tillit är. Jag har fått lära mig allt vad gäller grundläggande trygghet själv, och det är ett ganska stort övergrepp att bli utsatt för som barn. Det är jobbigt att leva med, du kan känna dig jävligt dålig och ensam, men nu har jag kommit en bit på väg.

"Ett liv utan alkohol var för mig inte ett liv", säger Alexander Salzberger.

Vad kan vi som samhälle göra för barn som växer upp med föräldrar som missbrukar? Alexander ser ett behov av att öka medvetenheten. Han berättar om en erfarenhet från när han satte upp Kicktorsken – en föreställning om hans uppväxt som senare blev en bok. En dag efter en föreställning för skolungdomar kommer en ung tjej med gråt i rösten fram och säger: "Tack! Exakt som du säger är det hemma och jag har inte sagt det till någon". Senare fick han ett mejl från samma tjej där hon beskriver hur föreställningen och möjligheten av att få se, gråta och skratta tillsammans med andra till något som man själv upplevt kan hjälpa mot känslan att man är ensam och att det man upplever och känner är tabu.

Vi behöver hitta ett sätt att prata om alkohol, alkoholism och missbruk i Sverige.

Han ser däremot inte barnen som lösningen på problemet. Tanken att barnen ska fungera som visselblåsare mot sina egna föräldrar tycker han inte är realistiskt.

 Vuxenvärlden måste bli bättre på att upptäcka och hjälpa dessa barn. Samarbetet mellan lärare och socialtjänst måste bli bättre och det måste finnas kända och fungerande rutiner för hur en lärare ska agera när hen misstänker att ett barn far illa hemma.

9 av 10 svenskar dricker alkohol. Majoriteten på ett relativt ofarligt sätt och de drabbas inte av några större konsekvenser. Däremot så finns det också många som råkar illa ut. Ungefär 300 000 svenskar beräknas vara beroende av alkohol och runt 750 000 dricker på ett riskfyllt sätt. Alexander tycker inte heller att vi riktigt tagit tag i de problem alkoholen orsakar.

 Vi behöver hitta ett sätt att prata om alkohol, alkoholism och missbruk i Sverige. Jag upplever att vi inte riktigt har tagit i de problem som alkoholen för med sig. Kanske för att alkoholen är så stark i vår självbild och i vår identitet. För oss är det naturligt att vi brukar den och att man blir lite full ibland men ställer man sig utanför så är det slående hur lång tid det tar för folk att erkänna att de har problem. Folk är bokstavligt talat beredda att dö för att få dricka sin alkohol.

Så varför lyckades just han ta sig framåt, komma in på scenskolan, bli författare och börja jobba på Dramaten. Skälen är tre. Det första är ett sorts inre driv. Han beskriver hur han som barn tidigt fick upp ögonen för fotbollen och att fotbollsproffs var den första drömmen. Helt utan stöd hemifrån lyckas han spela upp sig till pojkelitnivå och spelar till slut i Brommapojkarnas första lag. Vid 16 års ålder lägger han skorna på hyllan och skiftar fokus till skådespeleri. Tre år senare kommer han in på Skådespelarlinjen på scenhögskolan, på första försöket, trots att det går över tusen sökande på runt tio platser. Det andra skälet är alltså talang. Det tredje?

 Lite tur, tror jag. Att rätt människa ser en vid rätt tillfälle.

I dag har han två barn, ett bonusbarn på heltid och ett biologiskt. Han vill inte att de ska känna som han gjorde under uppväxten.

 Jag försöker se till att mina barn inte ska behöva leva med den här ständiga oron och alkohol i sitt hem. Har jag lyckats med det kommer jag vara nöjd.

Sannolikt kommer Alexanders barn aldrig helt kunna förstå hans egna uppväxt.

 Min bonusdotter är 11 år nu. Jag försöker berätta lite av vad jag varit med om, men eftersom våra uppväxter är väsensskilda kommer hon aldrig fullt ut kunna förstå. Då kan det lätt bli så att jag tänker att hon är bortskämd och priviligierad, men det vill jag inte använda mot henne. Jag vill bara att hon ska få en större inblick och bli mer reflekterade. Jag tror att man kan träna upp empati så det försöker jag göra med mina barn. Få dem att vara empatiska, ödmjuka och tacksamma.

 När hon kommer hem från skolan och säger att någon i klassen är dum och galen försöker jag få henne att tänka efter. Det kan vara så att den som beter sig så dumt och galet har det väldigt jobbigt hemma. Så var det för mig. Ibland var jag jättearg och elak i skolan men det var för att jag var livrädd och gick igenom det jag gick igenom. Vi behöver inte förlåta dessa handlingar men det kan vara bra om vi förstår dem.