Gå till huvudinnehåll

”Jag var jämt orolig och visste aldrig vad jag skulle komma hem till”

– Som anhörig är man helt hjälplös om den som är beroendesjuk vägrar att själv söka hjälp. Det är det viktigaste jag lärt mig. Och att de här problemen är oerhört svåra.

I tolv år levde Per Mattsson ihop med hustrun Berit* innan hon dog som en följd av sitt drickande.

– Skulle jag mot förmodan hamna i en liknande situation igen skulle jag ge upp tidigare. Det går inte att tvinga en vuxen person att ta tag i sitt liv.

"Det är tragiskt att se någon gå från att vara en uppskattad yrkesperson till att inte kunna ta vara på sig själv", säger Per Mattsson som hann leva ihop med sin hustru i tolv år innan hon dog av sitt drickande. Foto: Bosse Johansson

När Per berättar om åren med Berit sitter vi vid köksbordet i den våning på Reimersholme i centrala Stockholm som de båda köpte och inredde i början av sin relation.

– Det är mycket som påminner om henne här, så det är klart att jag ofta tänker på den tiden och på min fru. 

De träffades på den gemensamma arbetsplatsen som tillhör organisationsvärlden. Hon var dryga 50, han något yngre. Berit var sakkunnig till ledningen, Per arbetade med IT-support och datasäkerhet.

Det går inte att tvinga en vuxen person att ta tag i sitt liv

– Hon tjänade dubbelt så mycket som jag och hade helt andra vanor. Det här med att dricka vin till vardags var något helt nytt för mig. Egentligen såg jag väl tecknen ganska tidigt, men drog inte rätt slutsatser förrän långt senare.

"Hon skydde vardagen"

Berit var duktig på att laga mat och ställde gärna till med fest. Då fick hon beröm och bekräftelse och kunde stå i centrum samtidigt som det var tillåtet med stora mängder vin.

– Vi hade många diskussioner om det där. Jag kan gärna leva vanligt vardagsliv, men det var som om hon skydde allt vad vardag heter. Så fort vi hade haft en fest började hon planera för nästa.

När Per tänker på tiden med Berit återkommer han till att det fanns ett destruktivt stråk redan från början. Hon åt antidepressiva mediciner som hon så småningom blandade med alkohol.

– Jag var skeptisk till hennes mediciner och tyckte att det fanns andra sätt att ta tag i underliggande problem. Så här efteråt är bilden ganska tydlig, men då tog det ett bra tag för mig att inse vad som pågick. Det är nog en blandning av att hoppas, att förneka och att inte vilja se. Per beskriver de första åren med Berit som väldigt bra. På många sätt kompletterade de varandra, reste en hel del och upplevde nya miljöer, hade roligt ihop och jobbade tillsammans på hennes kolonilott.

– Jag gled väl med i hennes livsstil ett tag. Det var inte bra, men det blev ofta att vi satt uppe sent och diskuterade över ett glas vin, som gärna blev ganska många glas, säger Per.

Vid ett tillfälle fick han sig en ordentlig tankeställare.

– En kollega tog mig åt sidan en gång: ”Hur är det egentligen Perre, du ser så sliten ut?” Efter det skärpte jag mig förstås, men av Berits löften om att göra detsamma blev det inget alls.

Utför i snabbare takt

Istället blev problemen större och gick även ut över hennes jobb.

– Hennes korttidsfrånvaro ökade. Det var väldigt klassiskt. Det omorganiserades och hon fick ändrade arbetsuppgifter, sådant som inte var lika viktigt och inte hade samma status i organisationen. Nu gick det utför i allt snabbare takt. Berit fick ett erbjudande om tidigarelagd avtalspension till följd av vad som beskrevs som en utmattningsdepression.

– Jag är ganska säker på att många förstod vad det egentligen handlade om, säger Per. Men det är svårt att tala klarspråk om sådana här problem och miljön som vi umgicks i var överlag väldigt tillåtande när det gäller drickande.

Nu kom en tid då Berit var hemma på dagarna medan Per fortfarande arbetade – en situation som var långt ifrån lyckad.

– Jag var ständigt orolig och visste aldrig vad jag skulle komma hem till. Ofta var hon helt utslagen i sängen när jag kom hem. Det är väldigt tragiskt att se någon gå från att vara en uppskattad yrkesperson till att inte kunna ta vara på sig själv.

Ibland rörde sig Berit ute på dagtid och inte sällan var hon så berusad att hon ramlade och slog sig. Hennes egna förklaringar handlade om hala trappor, isfläckar på marken och för svag belysning. Hon skulle hela tiden hålla färgen, som Per beskriver det. Idag är han övertygad om att många runt omkring dem förstod.

– Hon hade vid flera tillfällen åtskilliga synliga blåmärken och jag var livrädd att grannar och andra skulle dra slutsatsen att jag misshandlade henne. Som hon såg ut hade det inte varit någon orimlig tanke för människor som inte kände oss.

Vägrade erkänna problem

Vid det här laget hade han i olika omgångar försökt att få hjälp och behandling för sin hustru.

Per Mattsson berättar att det mitt i sorgen efter hustrun också fanns en lättnad. "Alltihop hade varit otroligt jobbigt. Den där ständiga oron gnager sönder en på djupet." Foto: Bosse Johansson

– Men hon vägrade att erkänna att problemet fanns – och då går det inte. Jag försökte att få hjälp genom sociala myndigheter, men det gick inte så länge hon inte själv bad om hjälp. För att tvångsåtgärder ska sättas in är ribban ganska hög. Man förklarade att om hon låg hjälplös ute på stan utan att kunna ta sig hem så skulle hon kunna bli omhändertagen. Men så länge hon tog sig hem själv kunde man inte göra något mot hennes vilja. 

Dessutom hade han flera konflikter med Berits gamla mamma som inte heller ville se problemet utan bara talade om vikten av att ”vara snäll mot henne, hon är så sjuk.”

– Och det var hon ju, men inte på det sätt som mamman valde att se det.

Den där ständiga oron gnager sönder en på djupet

Nu ställde Per istället sin hustru inför ett ultimatum som han trodde skulle få henne att börja tänka om – en förändring eller skilsmässa. Då inträffade något oväntat:

– Utan min vetskap hade hon efter en tid köpt en lägenhet till sig själv i Nynäshamn. Och vi hade inget äktenskapsförord så det var ju våra gemensamma pengar hon använt. Jag accepterade detta och hjälpte henne genom att ta ett lån och lösa ut henne ur vår gemensamma lägenhet.

Han fortsätter:
– Det var en – naturligtvis naiv – förhoppning om att det skulle kunna bli en nystart för henne. Hon hade sedan lång tid sagt sig vilja bo i en liten stad efter våra båda pensioneringar. Jag trodde att hon hade en förhoppning att vi skulle kunna bo där tillsammans.

Förstod vad som skulle ske

Per hjälpte till med flytten, fixade och möblerade – medan Berit var i så dåligt skick att hon knappt orkade röra sig. Hon var slut, både fysiskt och psykiskt.

– Inom mig förstod jag vad som skulle ske, men jag visste inte om det skulle hända om en vecka eller om fem år. Per pratade mycket med sin yngre bror Janne som var ett stort stöd under de här åren.

Foto: Bosse Johansson

– När man hamnar i svårigheter känns det otroligt värdefullt att ha syskon. Det hade inte Berit. Ibland undrar jag om det skulle gjort skillnad. 

Det tog ganska precis ett halvår innan han hittade sin fru död i sängen i den lilla lägenheten i Nynäshamn. Hennes mamma hade försökt att ringa dottern en hel dag och larmade Per som direkt efter jobbet for raka vägen till hustruns lägenhet.

– Jag var inte helt oförberedd på att hon skulle vara död, och mitt i sorgen kändes det faktiskt också som en lättnad – det går inte att beskriva det på något annat sätt. Alltihop hade varit otroligt jobbigt. Den där ständiga oron gnager sönder en på djupet. Och jag hade ju sett hur dåligt hon mådde. Så det kändes som att hon äntligen hade fått frid.

"Ett utdraget självmord"

Nu har det gått ganska precis tio år sedan Berit dog. Per har en ny relation – nu som särbo.

– Jag tänker på hennes död som ett långt utdraget självmord. Det låter kanske konstigt, men jag tror att hon hela tiden var medveten om att hon höll på och förbrände sig själv, men inte kunde leva på något annat sätt. Jag tycker verkligen att jag gjorde allt jag kunde, och det är väldigt sorgligt att stå bredvid och se någon förfalla så brutalt.

* Berit heter egentligen något annat.

Den här artikeln kommer från Alkoholrapporten 2018.