”Det är ett under att jag lever”

Tiotusentals barn lever med en förälder som är beroende av alkohol. Stina Hansson var ett av de här barnen när hon växte upp på 1970- och 80-talet.

Med både en pappa och flera morbröder som var alkoholister blev drickandet en naturlig del av livet för Stina som bara var 13 år när hon var berusad första gången. Det blev starten på ett mångårigt beroende av alkohol och senare även andra droger. Idag är Stina Hansson nykter och har fått ordning på livet.

– Det är ett under att jag lever, säger hon.

Stinas pappa drack i perioder. Han kunde vara nykter i två månader för att sedan supa tre–fyra dagar i sträck. Han sjukanmälde sig de första dagarna efter festhelgen och var sedan nykter ett tag innan han började dricka igen.

– Alla arbetskamrater visste varför han inte kom till jobbet, säger Stina Hansson.

Hon är yngst i en syskonskara på sju barn. Uppväxten utanför Malmö präglades av pappans hårda uppfostran med kraftiga inslag av våld.

– Min bror kom till skolan och var så blåslagen av liv­remmen att han inte kunde vara med på gymnastiken. Men det rapporterades inte till socialen, trots att alla visste vad som pågick. Vi var vana vid att få stryk. Vi fick inte ha armbågarna på bordet när vi åt, då satte farsan en gaffel i armen på oss. Vi fick inte heller sätta oss till bords före honom, då fick vi en smäll.

Blev slagen med käpp

Eftersom familjen var så stor sov ofta fem barn till­sammans i ett rum. Stina Hansson berättar att om de inte var tysta tog pappan fram en käpp och slog dem med. Käppen hade gått i arv från barnens morfar.

– Ibland använde han ett dammsugarrör eller en mattpiska. Vi visste alltid när han skulle slå oss och när vi började gråta slutade han. Han sa att han slog oss för att vi inte skulle bli som han var.

Pappan drack framförallt gin och öl, men det var inte i samband med berusning som han var som mest våldsam. Under fyllorna kunde han tvärtom bli givmild och ta med barnen på tivoli eller handla i korvkiosken.

– När han skulle gå av fyllan minns jag att han blandade spriten med öl för att inte bli sjuk vid nedtrappningen.

Under Stinas tidiga tonår drabbades pappan av en stroke och blev förlamad på höger sida. Under rehabiliteringen lät han bli att dricka, men när kroppen blev bättre åkte flaskorna fram igen. Höger arm återfick aldrig normalfunktion. Vid det här laget hade även Stina börjat dricka alkohol. Hon blev inte bjuden på öl och sprit hemma, men hon visste var flaskorna fanns.

– Polisen körde hem mig efter min första fylla. Jag var 13 år och det var luciafirande. Under tonåren var jag alltid den som blev fullast och jag hällde ner Treo i ölen. Det var destruktivt redan från början. Min kompis mamma var alkoholist så vi ordnade dricka via henne.

Fastnade i missbruk

Mamman drack ingen alkohol alls, men Stina tror att hennes eget alkoholproblem kommer från moderns sida eftersom samtliga morbröder hade grava alkoholproblem. Tre av dem dog av skrumplever.

När Stina Hansson var 15 började hon jobba och flyttade hem till sin 27-årige pojkvän. Där fortsatte drickandet, bland annat av hembränt. Hon började missbruka bantningspiller med amfetamin som skrevs ut av en läkare i Danmark och efter en tid kom även det narkotikaklassade läkemedlet tramadol in i bilden. Det var Stinas sambo som fått tramadol utskrivet mot smärtan efter att ha genom­gått fyra amputationer till följd av diabetes.

”Jag valde mellan självmord och att söka hjälp.”

– Jag blev fast direkt. Sedan gick all tid åt till att hitta mer droger och jag började med amfetamin och bensodiazepiner. Jag tog så mycket droger att det är ett under att jag lever.

Stina Hansson levde ihop med sin sambo i 26 år. När han dog 2012 rasade hennes värld samman. Missbruket fortsatte och Stina misskötte jobbet. Hon fick sparken, åkte fast för drograttfylla och miste körkortet.

I samband med detta flyttade en av Stinas systrar hem till henne och började stjäla från det arv Stina fått efter sambons död. Systern trodde att Stina skulle vara för påverkad av sitt missbruk för att upptäcka att pengarna försvann, men misstog sig.

– Jag ställde henne mot väggen, men då valde hela familjen hennes sida. Då gav jag upp allt. Det blev kaos och jag betalade inte räkningarna. Jag hade ingen el på fem månader så jag stal el från en lyktstolpe och till slut blev jag hemlös.

Hon flyttade runt mellan olika vandrarhem där hon kombi­nerade droger med alkohol, och hon skar sig i handleden för att få komma till psykmottagningen. Efter ett antal vändor på vandrarhem och psykmottagningen började Stina flytta runt mellan olika alkoholisters hem för att få tak över huvudet.

– Det ena stället var värre än det andra, men vad gör man när man inte har någonstans att sova. Den förste mannen jag bodde hos slog det slint i skallen på när han drack whisky. Han misshandlade mig två gånger.

Flytten gick vidare till nästa alkoholists lägenhet där även Stinas bror bodde. Där fortsatte våldet.

– Min bror slog mig i huvudet åtta gånger, men jag försvarade mig och var nära att hugga honom med en kniv. Istället låste jag in mig i ett rum och ringde polisen som kom och grep min bror. Det var inte bara mig han hade misshandlat och han satt inne i fem månader.

Stinas situation blev allt värre och julen 2015 tillbringade hon på en vind. Då var botten nådd.

– Jag har aldrig känt mig så ensam som då, det fanns ingen som brydde sig. Jag valde mellan självmord och att söka hjälp.

Hon valde det sistnämnda och blev inlagd på ett behandlingshem. Men missbruket fortsatte in i det sista och Stina använde alla berusningsmedel hon kunde få tag i. 

Om jag blev hämtad till behandlingshemmet klockan elva så använde jag nog droger till kvart i, säger hon.

Vill hjälpa andra

Det blev sex månader på behandlingshemmet. Där fick hon reflektera över sitt missbruk och allt hon förlorat. Sakta men säkert blev livet bättre. Nu har Stina varit nykter och ren i nästan fyra år och läst in gymnasiet. Hon har ett nytt hem och nytt körkort. Hennes föräldrar är döda och kontakten med syskonen och de gamla vännerna är bruten.

– Jag är tacksam över att jag har tak över huvudet och kan trycka på en knapp för att få ljus. Folk tar det för givet, men allt kan förändras snabbt. Jag hade en lägenhet och pengar efter min sambos död. Ett år senare var jag hemlös och skuldsatt.

Nu studerar Stina till socialpedagog och praktiserar på ett HVB-hem där hon hjälper ungdomar med en uppväxt som liknar hennes egen.

– Mitt mål är att bli en proffsig behandlingsassistent och bo i en stuga med mina hundar. Tidigare var jag livrädd för att vara ensam – idag är jag själv min bästa vän.