"Vi måste göra mer för barn som far illa"

– Det var en oändlig misär hemma när jag växte upp. Jag har sett min styvfar och min mamma slåss, jag har sett de så fulla att de ramlade omkull ute, jag har hållit i min mamma när hon spydde, det finns nog ingenting jag inte har sett.

Alexander Salzberger, skådespelare och dramatiker, menar att vuxenvärlden måste göra mycket mer för de barn som far lika av alkoholmissbruk i hemmet.

– Barn skyddar sina föräldrar, de kommer aldrig att berätta. När socialtjänsten äntligen skulle gripa in hemma hos oss gick min bror igång som ett autosvar och intygade att allt var helt normalt och att han aldrig sett föräldrarna berusade. Det har han sedan ångrat hela livet.

Alexander Salzberger växte upp i Grimsta, ett socialt utsatt område i västra Stockholm. Han är äldst av fyra syskon och försökte på olika sätt skydda de yngre från det som pågick bakom den stängda ytterdörren. Helgerna var värst, då släppte mammans och styvpappans spärrar helt och de var ofta redlöst berusade. Snart eskalerade missbruket även till vardagar.

– Jag tog de fysiska och de mentala smällarna. De är de mentala som har gjort ondast. Men jag hade inget att jämföra med och kände inte till något annat liv.

Till en början var det fotbollen som räddade honom och gjorde att han inte behövde vara hemma mer än nödvändigt. Tidigt visade sig det inre driv som i alla fall delvis är svaret på varför Alexander lyckats både bryta mönstret från uppväxten och bygga upp ett helt nytt liv som inte på något sätt liknar det han lämnat.

Ingen brydde sig

– Jag var bara sju år när jag började ordna skjuts till träningarna själv. Det var ingen hemma som brydde sig det minsta om mina fotbollsaktiviteter. Så här efteråt förstår jag att jag på det här sättet också sökte andra vuxna förebilder.

Vid sidan av rena våldsamheter i hemmet beskriver Alexander ett obehagligt och oförutsägbart beteende, främst hos modern som snabbt gick ner sig i ett lådvinsberoende.

– Hon kunde säga att vi skulle gå och packa våra saker för att hon skulle skilja sig och vi skulle flytta dagen därpå. När vi sedan på morgonen stod där med våra små ryggsäckar tittade hon bara helt oförstående på oss. Ett vardagsliv med den typen av återkommande inslag skapar förstås en enorm otrygghet.

Jag tog de fysiska och de mentala smällarna.

 På och utanför fotbollsplanen tränade han närmast 
maniskt och spelade sig snabbt upp till den högsta nivån för sin åldersgrupp. Men den destruktiva miljön i hemmet hann ifatt honom. Vid 12 års ålder började Alexander dricka alkohol ihop med sin styvfar.

– Han hävdade att jag skulle lära mig dricka som en man. Då skulle man kunna hälla i sig en hela whisky och fortfarande stå upprätt.

Fick en statistroll

Det var inte bara alkohol utan även andra droger som drog in den nu tonårige Alexander i ett allt djupare missbruk. Vid avslutningen i nian bad han sin mamma köpa ut en sjuttis vodka.

– Som den naturligaste sak i världen svarade hon ja, och lade till att det är bättre att jag dricker riktig sprit än hembränt. Just då var jag förstås tacksam, men när jag tänker på det nu får jag svindel.

Vid 20 års ålder bröt Alexander Salzberger helt med föräldrarna. Då var han redan i full gång med en karriär som skådespelare. Det började med att han vid 15 års ålder fick en statistroll i en SVT-produktion när ett filmteam besökte hans skola och han visade sig ha precis det utseende som efterfrågades. I efterhand konstaterar han att till­fälligheter, tur och talang plötsligt öppnade möjligheter till en karriär på scenen.

– I den produktionen var det folk som såg mig och uttryckte att ”du har en begåvning”. Min roll gjordes om och jag fick repliker som inte fanns där från början. Det var så klart en kick. Samtidigt började jag tappa motivationen för fotbollen, något som hängde ihop med att jag börjat röka igen och även höll på med andra droger.

Nu visade sig hans inre driv igen. Utan något som helst stöd hemifrån letade han upp en teaterkurs, han gick teatergymnasiet och kom sedan direkt in på Stockholms scenskola.

Bröt med föräldrarna

Det är nu Alexander bryter helt med föräldrarna och så småningom börjar han på allvar ta itu med sina egna missbruksproblem, ”jag satte igång med att våga möta sina mindre smickrande sidor”, som han själv uttrycker det.

– Det har inte varit lätt och det har tagit lång tid och många terapitimmar för mig att våga känna tillit. Att våga öppna mig helt för någon annan, att visa mig sårbar – det har verkligen inte varit någon quick fix.

Vändpunkten kom mellan 20 och 30 i samband med en relation som även gav honom en bonusdotter. I familjen finns nu även en son på fyra år.

– Jag har berättat en del om min uppväxt för min bonusdotter, men jag försöker nog visa på vad som är rätt istället för att prata. Jag dricker till exempel i princip aldrig alkohol hemma.

Parallellt med ständigt nya roller på Dramaten arbetar Alexander Salzberger som manusförfattare och dramatiker även för andra scener. Hans ”Kicktorsken” som skildrar hans egna erfarenheter fick ett enormt genomslag. Den har spelats för en yngre publik, för socionomer och för politiker.

– Man kan nog säga att jag blivit ett språkrör för de här frågorna och de kommer alltid att finnas med som en tematik i allt jag gör. Människor känner att det är äkta, att jag vet vad jag pratar om.

Brist på civilkurage

Han får många reaktioner på sina föreställningar och brukar tänka: ”Oj, vilket behov det finns att prata om det här”.

– Det finns en påtaglig brist på civilkurage i vårt samhälle och det måste också till fler kuratorer i skolorna. Där behövs vuxna som kan ägna sig åt hur eleverna mår och fånga upp sådana som jag själv.

Jag har berättat en del om min uppväxt för min bonusdotter, men jag försöker nog visa på vad som är rätt istället för att prata.

Alexander har i vuxen ålder sökt upp sin högstadielärare med frågan om denne aldrig misstänkte något om hur det stod till hemma hos Alexanders familj. Han fick svaret att läraren hade sina aningar, men att han tyckte att det var utanför hans eget ansvarsområde.

– Det har blivit bättre, men vi måste hitta ett annat sätt att prata om de här frågorna. Var börjar och slutar ansvaret? Socialtjänsten grep inte in hos oss förrän min styvpappa däckat totalt och min mamma hamnat i fyllecell på en tisdag. Vi måste våga se i tidigare skeden, och för det behövs både resurser och mod.