Tidiga insatser

De allra flesta som konsumerar alkohol på ett riskabelt eller skadligt sätt finns i arbetslivet. Utöver att äventyra den egna hälsan kan kollegor, produktivitet och arbetsmiljö påverkas.

– Både arbetsgivare och anställda har allt att vinna på att uppmärksamma och hantera alkoholproblem på ett tidigt stadium, säger alkoholforskaren Ulric Hermansson som menar att företagshälsovården kan spela en central roll.

Alkohol är en riskfaktor för både sjukfrånvaro och sjuknärvaro, men också för olyckor och skador på arbetsplatsen. Faktum är att alkohol, globalt sett, är den största riskfaktorn för ohälsa och för tidig död bland personer mellan 25 och 59 års ålder – alltså personer som utgör större delen av den arbetsföra befolkningen. Förutom personliga tragedier bland enskilda kan en alltför omfattande alkoholkonsumtion orsaka minskad produktivitet och förlorad arbetsförtjänst, något som belagts i flera studier.1 Vidare finns forskning som visar att en persons alkoholproblem också kan inverka negativt på medarbetarnas produktivitet. En studie från Australien gör gällande att kostnaden på befolkningsnivå för produktionsbortfallet är jämförbar med den kostnad som orsakas av alkoholrelaterad sjukfrånvaro.2

Enligt Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät från 2018 har cirka 16 procent (20 procent av männen och 13 procent av kvinnorna) en riskkonsumtion av alkohol och knappt 40 procent av riskkonsumenterna har alkoholproblem.3 En nationell kartläggning från 2018 visade att omkring 190 000 män och drygt 160 000 kvinnor uppfyller kriterierna för alkoholberoende enligt diagnosmanualen DSM-IV.4 Merparten av dem finns i arbetslivet. Det innebär att arbetsplatsen har stor potential som arena för insatser mot osund alkoholkonsumtion, men erfarenheten visar att alkoholproblem ofta identifieras i ett alltför sent skede. Detta går att lösa med kvalitetssäkrade metoder för att tidigt förebygga, identifiera och åtgärda alkoholproblem bland medarbetare.5

Ulric Hermansson är socionom och alkoholforskare vid Karolinska Institutet och verksam på Riddargatan 1, en mottagning för alkohol och hälsa, i Stockholm. Han har länge forskat om alkohol i arbetslivet och vilka insatser som kan minska riskerna för negativa konsekvenser för såväl arbetsgivare som för medarbetare.

– Vinsterna är många och uppenbara: man minskar risken för arbetsplatsolyckor och alkoholrelaterade skador, personalen har bättre hälsa och sannolikt kan även sjukfrånvaron påverkas.

På gruppnivå finns visst belägg för att en policy har effekt på medarbetarnas konsumtion. Policyn måste då tydligt ange arbetsgivarens syn på alkoholkonsumtion, men också vad som kommer att hända om policyn inte följs.

På individnivå finns andra instrument, och här menar Ulric Hermansson att företagshälsovården både kan och bör spela en nyckelroll. Företagshälsovården har utmärkta förutsättningar att ställa frågor om alkoholvanor i samband med de vanliga hälsoundersökningarna.

Insatser i flera steg. För vissa individer kan insatserna avslutas efter steg 1, andra individer behöver insatser i flera steg för att komma till rätta med sina alkoholproblem. Steg 1–3 kan genomföras inom ramen för företagshälsovården. Det fjärde steget genomförs av externa aktörer, ofta i samverkan med företagshälsovården och arbetsgivaren.

Börja med små insatser

Det handlar om en typ av samtal som kallas screening och kort rådgivning, där medarbetaren får fylla i ett formulär med tio frågor om sina alkoholvanor och i vissa fall även lämna ett blodprov. Om svaren i formuläret indikerar en riskkonsumtion får medarbetaren en muntlig återkoppling. Metoden har i ett flertal studier visat sig vara kostnadseffektiv och fungera väl för att identifiera alkoholproblem i ett tidigt skede.6 Och tvärtemot vad man kanske skulle tro tycks anställda inte ha något emot att få frågor om sina alkoholvanor. I en studie som genomfördes på ett stort svenskt företag var det bara sex av 333 tillfrågade, under två procent, som nekade.7

– Det handlar mycket om hur man närmar sig ämnet, säger Ulric Hermansson. Det är viktigt att inte vara konfrontativ och säga ”du har ett riskbruk”, utan hellre ”dina svar indikerar på risk – vad tänker du om det?”. Om man undviker moraliserande och skuldbeläggande kommer de flesta snarare känna sig sedda än anklagade.

Den absoluta majoriteten har inga som helst alkoholproblem, men i vissa fall beskriver den anställde en alkoholkonsumtion som innebär risker eller som redan fått negativa konsekvenser. Det finns idag inget som talar för att man med utgångspunkt i problembilden kan förutspå vilken behandlingsinsats som kommer att vara effektiv i det enskilda fallet. Därför, menar Ulric Hermansson, bör man tillämpa en trappstegsmodell där man börjar med en begränsad insats och sedan ökar efter behov. Det första trappsteget i denna modell består just i screening och kort rådgivning.

Tanken är att medarbetaren ska få upp ögonen för sina alkoholvanor och börja reflektera över konsekvenser och risken för att utveckla ett beroende.

I en del fall räcker det med screening och kort rådgivning för att personen ska klara av att minska sin alkoholkonsumtion på egen hand.

Egen motivation viktigt

Om det inte är tillräckligt kan man gå vidare med en fördjupad bedömning som även den kan ske inom ramen för företagshälsovården. En metod som visat god effekt i flera studier8 kallas The Drinker’s check-up, DCU. Vid DCU används kvalitetssäkrade bedömningsinstrument och tester av biologiska markörer för att identifiera alkoholrelaterade problem och bedöma omfattningen. Efter genomgångna tester hålls ett återkopplingssamtal där man diskuterar resultaten. Det primära syftet är att individen ska få djupare insikter i den egna problembilden och på så sätt motiveras att förändra sina alkoholvanor.

I de fall ytterligare åtgärder krävs är det tredje steget att erbjuda behandling. Det kan handla om motivationshöjande samtalsbehandling och läkemedelsbehandling, var för sig eller i kombination. Samtalsbehandlingen syftar bland annat till att individen ska lära sig att identifiera högrisksituationer och utarbeta strategier för att hantera den typen av situationer om och när de uppstår. Läkemedelsbehandlingen kan bidra till att minska alkoholbegäret och därmed risken för återfall.

Samtalsbehandlingen syftar bland annat till att individen ska lära sig att identifiera högrisksituationer och utarbeta strategier för att hantera den typen av situationer om och när de uppstår.

– Till och med det här tredje steget finns det som regel inga krav på att koppla in specialistvården. Och så länge det gäller socialt etablerade personer som har ett arbete talar forskningen för att korta, tidsavgränsade insatser har lika god effekt som mer omfattande behandlingsprogram ifråga om att reducera alkoholkonsumtion.

Ibland krävs mer omfattande behandlingsprogram, exempelvis återfallsprevention eller tolvstegssbehandling. Den typen av insatser genomförs då av andra aktörer, ofta i nära samverkan med arbetsgivare och företagshälsovård.

Ulric Hermansson menar att det finns flera fördelar med att hantera alkoholproblematik med hjälp av företagshälsovården, som med sin breda kontaktyta kan uppmärksamma potentiellt riskabel alkoholkonsumtion i ett tidigt skede – då det fortfarande är relativt enkelt att åstadkomma förändring.

– Många som vet med sig att de har problem värjer sig mot tanken att de skulle kunna vara föremål för traditionell beroendevård som de uppfattar som både stigmatiserande och tidsödande. Då är tröskeln för att ta hjälp av företagshälsovården betydligt lägre och insatserna tar inte mycket tid i anspråk.

Om riskbruk av alkohol

Riskbruk av alkohol beskriver ett konsumtionsbeteende med förhöjd risk att få skador. Riskbruk är ett mått som främst är till för att hjälpa individer att ta ansvar för sin framtida hälsa. AUDIT-C är ett frågeformulär som används för att bedöma riskbruk av alkohol. Där ställs tre frågor om hur mycket alkohol man konsumerar, hur ofta, samt hur ofta man dricker mycket alkohol vid samma tillfälle. Svarsalternativen ger olika poäng. För att ha ett riskbruk ska en kvinna ha fem eller fler poäng i formuläret och en man sex eller fler poäng. En vanlig beskrivning av riskbruk är att man som man dricker motsvarande 14 glas vin eller fler i veckan och som kvinna motsvarande fler än nio glas vin i veckan.

Om alkoholbrukssyndrom

Alkoholbrukssyndrom är en psykiatrisk diagnos och delas in i milt, måttligt, respektive allvarligt alkoholbrukssyndrom utifrån elva olika kriterier. Milt syndrom (uppfyller minst två kriterier) kan beskrivas som att en person har alkoholproblem och allvarligt syndrom (uppfyller minst sex kriterier) att en person har allvarliga alkoholproblem. Alkoholbrukssyndrom har ersatt de tidigare begreppen missbruk och beroende i diagnosmanualen DSM-5.

Artikeln kommer från Alkoholrapporten 2019

Du kan läsa fler artiklar eller beställa rapporten här.