”För att förändra måste vi få bukt med spritkulturen”

– Drivkraften för oss var att vi ville göra en bättre tidning, vi älskade Aftonbladet.
Tanken med Dokumentet var aldrig att ”sätta dit” killarna, men för att kunna förändra måste vi få bukt med spritkulturen.

När Maria Schottenius, uppburen kulturjournalist i decennier, tänker tillbaka på den där majdagen 1978 när Dokumentet – som en total överraskning för mottagarna – distribuerades på skrivborden på Aftonbladets redaktion slås hon av hur genial aktionen faktiskt var.

– Vi slog tillbaka med killarnas egna medel. Man skulle vara orädd och inte bry sig om auktoriteter. Det var precis så vi agerade.

Bakgrunden är nästan svår att förstå 40 år senare. Men Maria Schottenius försäkrar att det knappast går att överdriva supandet på redaktionen på 70-talet.

– Från lunch och framåt handlade nästan allt om alkohol. Och det fanns alltid någon som täckte upp för den som var full eller bakfull, inte sällan var det tjejer som beordrades att ställa upp. Det skedde många journalistiska missar på grund av spriten.

Vaktmästarna tog upp beställningar till Systemet, det fanns mellanöl i automaterna.

– För den som var onykter eller behövde sova ruset av sig fanns det alltid förståelse. Men kvinnor som måste vara hemma med ett sjukt barn kunde få höra ”du kanske ska fundera på om du passar för det här yrket”.

– Kulturen var minst sagt grabbig och vi såg hur otroligt många berättelser som aldrig kom fram i Aftonbladet, framförallt saknades kvinnors röster. Vår drivkraft var att förändra detta och även locka kvinnor att köpa och läsa tidningen.

Det började med att de kvinnliga reportrarna bestämde att de skulle berätta om sina erfarenheter för varandra.

Ur Maria Schottenius förord till den nya upplagan av dokumentet från 2018, utgiven på Norstedts:

Det var ständigt ”fest” i de små arbetsrummen i Aftonbladets långsmala, sneda och vindlande korridorer i Klara. Vaktmästarna tog upp beställningar till Systemet, det fanns mellanöl i automaterna. Efter varje pass tågade morgonredaktionen ut och satte sig några timmar på ett av stamställena och drack. Spritflaskor förvarades i skrivbordslådorna och det stod ett jättelikt, överfullt askfat på centralredaktionen. Tidningen hade fångat upp den radikala tidsandan och det var där den riktigt spännande samhällsjournalistiken ägde rum. (- - -) Men det fanns en osäkerhet och den hade att göra med alkohol. Mina manliga chefer och arbetskamrater kunde förändras på ett par timmar och bli helt oregerliga. Jag försökte se till att aldrig bli ensam med fulla redaktörer. Vi kvinnor ville på skarpen säga till de män som var våra arbetskamrater, att det här håller inte. Ni kan inte hålla på och dricka och tafsa och bära er åt. Vi höll upp en spegel så de fick se sig själva i det vi hade skrivit.

Dokumentet

Maria Schottenius var en av de kvinnliga reportrar på Aftonbladet som dokumenterade sina personliga erfarenheter av supande och tafsande för att få till stånd en förändring. Resultatet blev Dokumentet, som den 8 maj 1978 låg på varje skrivbord och i varje postfack när journalisterna kom till redaktionen i Klarakvarteren. 40 år senare, i svallvågorna av #metoo, gavs den ut igen med ett nytt förord av Maria Schottenius.

– Men sedan kom vi på att det var bättre att vi skrev. Vi var ju vana skribenter allihop och vi skrev snabbt ner våra erfarenheter.

Antiauktoritär tid 

Maria Schottenius erinrar om att 70-talet var en antiauktoritär tid och det bidrog till att ingen av de unga kvinnorna kände någon rädsla för sina jobb eller sin försörjning.

– Vi hade ingen speciell respekt för chefer, redaktionen var rätt golvstyrd och ingen var rädd för att ledningen skulle ha några synpunkter. Överhuvudtaget var vi inte alls rädda, ingen av oss. Den här aktionen hade aldrig gått att genomföra på samma sätt idag när alla är livrädda för att de ska förlora jobbet, säger hon bestämt.

Det var ständigt ’fest’ i de små arbetsrummen i Aftonbladets långsmala, sneda och vindlande korridorer i Klara.

Med texterna, skrivna på skrivmaskiner och mångfaldigade på stencileringsapparater, sattes något av 70-talets motsvarighet till #metoo igång.

– Dokumentet slog ned som en bomb. Effekten var bedövande, en fullständig knock-out, säger Maria Schottenius. Killarna blev helt ställda, det kändes som om de fick blodstörtning medan vi var uppriktigt förvånade – hade de inte sett någonting?

Flera olika faktorer bidrog sedan till en långsam, men tydlig förändring av arbetsklimat och villkor.

– De manliga journalisterna som söp hårt dog faktiskt. Det var inte många som blev över 50 år. Det blev omedelbart en förändring. En kvinnoredaktion bildades och kvinnor fick arbetsledande positioner.

Rensade upp i spritträsket

Men den riktigt stora förändringen kom med den nye chefredaktören, Thorbjörn Larsson, även om hans maktövertagande inte gick smärtfritt. Det var han som rensade upp i spritträsket och också kom att leda redaktionen i en ny riktning. Journalistiken skulle bli mer instrumentell, vanliga människor måste ha nytta av det de läste. Specialreportrar anställdes för bevakningsområden som bostäder, försäkringar och bilar. Nu rekryterades kvinnor aktivt till alla olika poster, även till redaktionsledningen, och chefredaktören bidrog samtidigt med struktur och planering.

– Aftonbladet blev som en liten fabrik. Julafton återkommer varje år, men tidigare kändes det inte helt säkert att man hade journalistisk beredskap för det.

Hon berättar att det också blev ett snabbt slut på möjligheten att jobba för de ”mer konstnärliga skribenter som i alkoholdimmorna trodde att de lämnade briljanta texter”.

– Thorbjörn Larsson hade stenhårda nypor och det blev en väldigt stor förändring. Kvinnoredaktionen som hade startat tidigare fick en annan och mer kommersiell prägel. Amelia Adamo rekryterades och hon i sin tur rekryterade Monica Gunne, och tillsammans gjorde de kvinnojournalistik som sålde suveränt bra.

Dokumentet slog ned som en bomb.

Fanns verklig spritpennalism

Med undantag för ett antal år som kulturråd i London har Maria Schottenius hållit sig kvar i journalistiken. Hon har disputerat på Kerstin Ekmans berättarkonst och varit redaktör för BLM, Bonniers Litterära Magasin, kulturchef på Expressen och mångårig medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion där hon även var kulturchef mellan 2004 och 2010.

– Ingenting av det jag upplevde på 70-talet finns kvar, säger hon. Det är väldigt skönt, särskilt att slippa den spritpennalism som var så påfrestande. Man ansågs som jättetråkig om man inte drack. Vi kvinnor på Aftonbladet var sällan nykterister, men vi var inte i närheten av den fullständigt förfärliga spritkultur som gjorde att män gick under och kvinnorna hindrades att göra karriär.

Artikeln kommer från Alkoholrapporten 2019

Du kan läsa fler artiklar eller beställa rapporten här.