– Jag hade absolut ingenting att erbjuda ett barn, men jag var otroligt bestämd. Jag skulle till varje pris behålla min son.
Nu är Charlie snart fyra år och Sofie säger utan att tveka:
– Han har räddat livet på mig. Jag är drogfri, har jobb och bostad och kunnat skaffa mig nya tänder. Nu håller jag på att reda upp min kraschade ekonomi.
Om inte Sofie Hedenbergs berättelse hade ett så hoppfullt slut skulle det kännas omöjligt att ta in hennes nattsvarta erfarenheter. Hon växte upp med en ensamstående mamma i Stockholms södra förorter och var ungefär tio år när mamman träffade en ny man.
– Han verkade rätt bra till en början, men sedan visade det sig att han var gravt alkoholiserad och misshandlade min mamma. Ju mer han drack, desto värre blev det.
Sofie minns en gång när hon såg styvpappan ta stryptag på mamman och sprang in till grannarna som ringde polisen.
– Jag kunde inte ringa hemifrån oss för han hade slagit sönder våra fasta telefoner, och mobiler fanns ju inte då.
Polisen kom och Sofie berättade vad som hänt, men mamman gjorde allt för att dölja det som i själva verket var ett mordförsök genom att hävda: ”Tro inte på vad hon säger, min dotter talar inte sanning.”
En omöjlig tillvaro
Misshandeln i hemmet fortsatte och Sofie var ständigt orolig.
– Han slog aldrig mig, men han terroriserade mig psykiskt genom att slå sönder saker i mitt rum. Det var en väldigt otrygg miljö att växa upp i. Jag har ADD och hade svårt för mig i skolan. Det ihop med mina hemförhållanden gjorde tillvaron rätt omöjlig.
Även modern missbrukade alkohol och vardagslivet fungerade sämre och sämre. Sofie minns att kylskåpet ofta var tomt.
– En period gick jag till skolan bara för att äta lunch och få i mig mat. Sedan gick jag hem och sov. Jag var helt slut av att ha det som vi hade det. Jag vet att en av mina kompisars föräldrar gjorde en orosanmälan, men det hände ingenting.
I 15-årsåldern fick Sofie nog och ställde modern inför valet ”honom eller mig”.
– Men hon valde ju honom, och då flyttade jag hemifrån.
Nu började en period då Sofies eget amfetaminmissbruk eskalerade. Hon levde ett oordnat och kringflackande liv mellan vänners soffor och extrasängar, och hennes pojkvän vid den här tiden sålde narkotika och kunde förse även Sofie med droger.
Jag vet att en av mina kompisars föräldrar gjorde en orosanmälan, men det hände ingenting.
– Det var misär. Jag misskötte mig hos en del kompisar och åkte ut. Jag var verkligen på väg utför.
Under den här tiden kom plötsligt beskedet att Sofies mamma tagit livet av sig.
– Det var som om marken öppnade sig och jag bara föll ner i ett mörkt hål. Jag har inga minnen alls av den första veckan efter beskedet. Min dåvarande pojkvän har berättat att han tog mig till akuten och att jag fick prata med en präst, men några egna minnen har jag inte.
Jagades av polisen
Sofies missbruk fortsatte och nu började hon själv också ägna sig åt försäljning av droger. Tillsammans med pojkvännen flyttade hon under en tid till Örebro och ett behandlingshem då båda hade bestämt sig för att försöka ta sig ur missbruket.
– Men det gick inte. Vi hade knappt kommit ut därifrån förrän vi tände på igen. Polisen var efter oss hela tiden eftersom de förstod att vi begick brott och sålde knark. Det var ingripanden, förhör och upprepade fall av husrannsakan.
Sofie lämnade pojkvännen 2014, men hamnade i ett ännu sämre läge.
– Det spårade ur totalt och jag blev hemlös på Stockholms gator.
Hon beskriver att hon under två års hemlöshet gick ner sig helt, bland annat förlorade hon alla sina tänder.
När hon 2016 upptäckte att hon var gravid kom början till vändningen. Men missbruket fortsatte ännu sex månader in i graviditeten.
– Jag gick till Stadsmissionen varje dag för att äta och duscha och där hade flera olika instanser slagit larm. Jag blev hämtad av polisen och togs till Sankt Görans sjukhus för tvångsvård.
Nu började äntligen Sofies drogfria liv, men framtiden var väldigt oviss. Beskedet från de sociala myndigheterna var tydligt: efter 20 års missbruk och bara två drogfria månader var det ytterst osäkert om hon skulle få behålla sitt barn.
Sofie fick en jourfamilj och ett stödboende och hade täta kontakter med socialt ansvariga.
– Jag hatade soc under den här tiden, tyckte bara de gjorde livet ännu jobbigare för mig. Nu förstår jag förstås att det handlade om min sons säkerhet, och jag har i efterhand tackat alla för att de var just så där hårda.
Enormt motiverad
Under det första året som mamma hade Sofie inget sug alls efter droger.
– Det enda jag ville var att visa alla att jag klarade av att vara drogfri och att ta hand om mitt barn, att göra allt i min makt för att min son aldrig ska behöva uppleva det jag varit med om.
Nu arbetar Sofie som motivatör på KRIS, Kriminellas revansch i samhället, ett sammanhang hon hittade till via ett TV-program. Hon besöker anstalter, tar emot studiebesök och pratar med föräldrar som är oroliga för barn på glid.
– Jag älskar det här livet, det är magiskt. Jag tar inga mediciner, är helt drogfri och dricker ingen alkohol. Men min beroendesjukdom finns där och kan dyka upp igen. Jag tar ett nytt beslut varje dag om att vara drogfri.
Att ta sig upp från botten och bygga upp ett fungerande liv är en tuff och lång process. Just nu håller Sofie på att bringa ordning i sina skulder. Hon kontaktar inkassobolag och betalar en summa till Kronofogdemyndigheten varje månad.
– Jag saknar min mamma väldigt mycket, men har fått en nära kontakt med min moster. Jag har henne som en extra-mamma nu.
Efter Sofies mammas död var hennes moster djupt engagerad i att försöka få Sofie drogfri.
– Hon jagade mig dag och natt och körde mig till avgiftning flera gånger, men det går inte förrän man själv vill.
Sofie får ofta höra att hon är ett ovanligt fall. De flesta missbrukande kvinnor som blir gravida kan och får inte behålla sina barn.
– Mot alla odds har det gått bra för mig. Jag känner att jag hedrar min mamma genom att bygga en bättre framtid.
KRIS – stöd för att återgå till ett vanligt liv
Kriminella som vill förändra sin situation behöver stöd. Kriminellas Revansch i Samhället, KRIS, är en ideell förening där före detta kriminella och missbrukare hjälper varandra tillbaka in i samhället. KRIS beskrivs som en gemenskap för den som söker ett värdigt liv och ett komplement till de stödinsatser som samhället i övrigt har att erbjuda. Men många som får hjälp och stöd av KRIS har inte vistats på fängelser eller institutioner utan kommer direkt från gatan.
Historien börjar med Christer Karlsson, som i över 30 år hade suttit på olika anstalter och institutioner. I september 1997 muckade han för sista gången och startade helt enkelt organisationen för att hjälpa sig själv. Så här beskrivs starten på föreningens webbplats:
”Vi fick en minibuss och ett bensinkort av kriminalvården för att kunna åka runt i landet och sprida vårt budskap. I dag hjälper organisationen KRIS ett hundratal interner varje år med att komma tillbaka till ett vanligt liv utanför fängelsemurarna.”